Gården Valls spännande historia

Gården Vall ligger ca 5 km norr om Värmlands Säby utmed riksväg 26 och f d Letstigen. Den tillhör socknens äldsta gårdar.

Mina förfäder på Vall

I förra inlägget berättar jag att min farfars farmors far Anders Olsson, född på Motorp, köpte Vall, var gästgivare där och att han sedan sålde Vall till sin son Anders Gustaf och sin måg Mothander. Närmare bestämt sålde han gården 1856 och för 103 000 ( (etthundratretusen) kronor.

Nedan följer först ett kort sammandrag av min mors anteckningar av Anders Gustafs, bror till min farfars farmor, historia:

Anders Gustaf Andersson, gästgivarens Anders Olssons son, föddes 1823 i Vall, Visnum. Han studerade vid Karlstads Skola mellan 10 och 15 års ålder (1833 – 1838) och innehade därunder det Wähnermanska stipendiet (ättlingar från Wähnerman som härstammar från Ed kan ännu få det stipendiet).

Därefter blev han i två år brukselev hos brukspatron B Aug Geijer på Föskeds bruk i Nyeds socken och därefter bruksbokhållare på Vassgårda bruk i Varnums socken. Därefter kallas han inspektor och köpte 1849 Östra och Västra Torpa i Visnum av brukspatron Anders Henström på Krontorp.

1851 gifter han sig med Maria Olsdotter i Blaxmo, dotter till byggmästare kvarnarrendatorn Olof Olsson och Maria Carlsson, född i Sund, som dog 1876 hos dottern och svärsonen Anders Gustaf i Vall.

1856 köpte Anders Gustaf tillsammans med sin svåger Mothander sin fars egendom Vall, som han en tid ägde. 1862 blev han föreståndare för poststationen i Vall och blev av bruken i Värmland mycket anlitad som revisor. Anders Gustaf arrenderade slutligen Karlslunds egendom, där han också avled.

Vykort av okänt datum. Kanske såg huvudbyggnaden ut ungefär så här?

 Under både Anders Olssons och Anders Gustaf Anderssons tid torde Vall ha fungerat som tingsplats, eftersom den inte avvecklades förrän ca 1880.

Anders Gustafs och Marias barn födda i Vall:

Olof Hugo, fil kand o bl a bibliotekarie, fl t Uppsala o Linköping

Ida Maria, gift med Carle Emanuel Hedström, Skattkärr, utfl Töreboda.

Beata Maria, död i Amerika, ogift

Sara Johanna, postexp i Uddevalla

Carl-Gustaf (Gösta), farmare i Minnesota, ogift.

Axel Gabriel, fil mag i Uppsala, fl t Gbg och Sthlm.

Konungaskatt och dödlig strid
Enligt NKrP den 21 augusti 1912 är Vall sannolikt en av de äldsta gårdarna i Visnum, då Vall tillsammans med närbelägna Sommersta nämns bland de gårdar som av Värmlands lagman Holdo eller Höldo Strahle den 5/4 1268 skänktes till Riseberga kloster. Enligt andra källor är det troligt att flera gårdar i Visnum inkl Vall fanns redan några få århundraden efter vår tideräknings början.

Förvaltare 1351 var  Hemming Hemmingsson. Han råkade döda sin systerson Yar och styvson Haralder, när de en gång försökte tränga sig in i Hemmingssons ”härberge”, där dennes småsven och son vaktade en konungens skatt. Hemming överfalls och blir svårt skadad och dödar i självförsvar  Yar och Haralder.

Därefter tillfaller så småningom gården kronan, men ca 400 år senare, i september 1669 upplåter kunglig majestät gården under ”evärderligt frälse till landshöfdingen i Jönköpings län Bengt Ribbing tillsammans med flera gårdar i Visnum och Visnums Kils socknar såsom vederlag mot en erhållen försträckning af 7 ff Rg sp 25 öre 5 penningar.”

 Smedja och kvarn

Dessförinnan hade konung Karl IX där haft en osmundsmedja och efter dennas ödeläggande hade 1590 där anlagts en såg och mjölkvarn, vilken 1688 var så förfallen att den inte längre ansågs vidare böra skatteläggas. Redan 1596 hade Vallströmmen (som skilde Vall från Räverud) med kvarn förlänats Bo Ribbing. Även på andra sidan Vallströmmen låg en kvarn.

Vallströmmen

Gästgiveriet

Någon tid före 1649 hade i Vall öppnats gästgiveri, varmed krogrörelse var förenad. Detta framgår av en kunglig förordning 1664, där det också framgår att gästgiveriet var skyldigt att tillhandahålla häst för resande samt sälja öl och brännvin. Något intrång i denna rätt tilläts inte, varför ”åboerna i Bäck” (troligen boende vid det som idag är Bäckhammar?) ”som gjort sig hemfallne till utskänkning och därföre anklagats av gästgifvaren i Vall, Arvid Larsson, dömdes 1713 att böta 40 dlr smt.” (40 daler silvermynt)

Dock är allmogen i Visnum inte nöjda med krogrörelsen i Vall, ”enär personer 'med kungl. pass' och som färdades förbi Vall samt därstädes intogo förtäring, af allmogen utkräfde ersättning för den utgift de fått vidkännas i Vall.”

Alltså drack och åt först de med kungligt pass i Vall och krävde sedan allmogen på ersättning för detta!  När allmogen kräver gottgörelse, får de dock ett nekande svar och samma sak blev det då de begär att överlåtelsen av Vall från kronan till Bengt Ribbing skulle återgå. ”Dock förständigas landshöfdingen att tillse att Bengt Ribbing fullgör sina skyldigheter beträffande krögeriet i Vall.” Uppenbarligen var man inte nöjd med hur Bengt Ribbing skötte Vall.

 Ägarskiften

Sedan växlar ägarskapet och många släkter med namn som börjar på Vall (Vallenstam, Vallencrona, Vallstedt, Vallström och sedermera även Vallengren) utgår därifrån. Länsmannen Olof Svensson i Vall hade i sitt gifte med Anna Billing, en sondotter till biskop Billichius i Göteborg (se mitt förra inlägg) två barn, nämligen Jonas och Stina, vilka kallade sig Vallström. Från Stina Vallström leder den yngre grenen av grevliga ätten Stenbock sin härstamning, medan många bl a Wennerströmare i Bengtsgård och Västra Sund och senare åter Vall genom Beata Hallorsdotter Wennerström leder sin härstamning till brodern Jonas.

Enligt en annan artikel av Naeimi Giliusson nämns Vall för första gången i ett pergamentsbrev 1252, då riddaren Hemming Hemmingsson ska ha skänkt Vall till Klosterstiftelsen Riseberga kloster på Närkeslätten. I utbyte erhöll riddaren gården Nynäs i grannsocknen Visnums-Kil.

Därefter var Vall i närmare 300 år ett klostergods, varefter klostren i samband med reformationen drogs in till kronan. År 1540 (ev 1548) blev Vall därmed enligt jordeboken åter en kronogård.

Länsman Olov Svensson på Vall

Gården blir därefter ett länsmansboställe och jämte gårdarna Gullebol, Labacka och Långerud ett tingsställe för häradet. Länsman Olof Svensson,  skänkte år 1667 en pall till Visnums kyrka, som fortfarande finns kvar med en inskription under, som bl a lyder som följer:

”De å denna palls öfre sida inlagda bokstäfver O.S.S och C.I.D gifvarnes initialer, skola enl. Wisnums kyrkoprotokoll av d 13/4 1684 betyda:

’Olof Svensson, född förm. I Unnerbol, Rudskoga socken, var länsman i Wisnums härad från omkr. år 1643 till år 1682 och förmodligen för hans höga ålder en annan länsman af landshöfdingen mot häradsboernas vetskap tillsattes. I den gensaga dessa inlade mot denna anordning uttalas ett erkännande af Svenssons oförvitlighet i sin tjänst. Han afled år 1691 eller 1692 förm. I Wall, Wisnum, där han ss. Länsman bodde. […]” Sedan står det om hans hustrur i två äktenskap med Christina Joensdotter och Anna Billing och deras härstamning.

Det intressanta ovan tycker jag dock är att han fortsatte att betraktas som länsman av häradsborna, trots att en annan länsman tillsatts av landshövdingen utan häradsbornas vetskap och att dessa, när de får vetskap om detta, lämnar in en protest och ett ”erkännande av Svenssons oförvitlighet i sin tjänst”! Lite kul att läsa, tycker jag, då han var min farfars farmors morfars morfars far.

300 hästskjutsar
Framför allt har dock gården blivit känd som gästgivaregård och som häradets tingsställe. Den allra första gästgivaren som historien känner till på Vall ska ha varit ”den välaktade Jonas Bengtsson” 1681 – 1734. Man hade även rusthållare.

Ibland kunde det samtidigt vara många gäster på Valls gästgivargård; speciellt när det var fastingen, dvs den stora marknaden som hölls i Kristinehamn. På denna marknad stod brukspatronerna från bruken runtomkring och gjorde upp om järnpriserna och dit kom också bönder inte bara från Visnum och Varnum utan också från angränsande socknar. ”Vid sådana tillfällen var säkert trängseln stor på Valls gästgivargård.

Det berättas att det på marknadsdagarna kunde gå ut 300 hästskjutsar från Vall. Då hade säkert gästgivaren, hans hustru och deras medhjälpare nog och mer än nog med arbete.” Även i en annan källa berättas om att vid tiden för Fastingen i Kristinehamn ända upp till 300 hästskjutsar på morgonen kunde gå ut från gästgivaregården.

Brännvinsbränneri

Vall var dock inte bara en gästgivargård, länsmansbostad och tingsställe. Till gästgiveriet hörde nämligen också ett brännvinsbränneri. ”Drankgripen” låg utanför ladugården och var mycket stor. En tjur tillhörande länsman Lidström på Sommersta skall en gång ha drunknat i denna grop.

Tingsgård, arrest, spöbacke och stock

Tingsgården användes ända till 1880. Det fanns även en arrest på Vall, liksom en spöbacke. De som skulle ha spöstraff bands vid spöpålen.



Kvinnor straffades med ris, eftersom det var mjukare än spö. 1)

”Vid norra gaveln av tingsbyggnaden fanns ’stocken’. I den placerades många missdådare ’sig självom till straff och androm till varnagel’ som det hette.”

 Mord, brott och straff

Ännu hemskare än arresten, spöbacken och stocken var galgbacken. Den låg i Långerud och kallades Stegelmon. Här har många avrättats. I dödsboken för Visnums församling berättas bl a att drängen Hans Larsson från Algutsrud på landsvägen blev ihjälskjuten och mördad av två soldater. De båda fick sitta på stegel och hjul (se länk nederst till straff i gamla tider).

I samma dödsbok berättas att Simon Olofsson från Långerud hade blivit ihjälslagen på Vall den 4 september 1714 av dragonen Jonas Bergström. Den 12 januari 1715 begravdes Bergström norr om kyrkan efter att samma dag ha avrättats på ”Visnums Rätteplats”. Förmodligen fick han inte ”vila i vigd jord”. 2)

Enligt en annan källa (för mig ännu okänd författare) finns det på en karta, upprättad 1812 av L G Örn över hemmanet Vall, alldeles invid landsvägen i riktning nordväst-sydost och med ena gaveln alldeles invid brofästet en lång byggnad upptagen. Några ”famnar” från denna byggnad var en mindre byggnad i vilken gästgiveriet var inrymt; tydligen samma byggnad som ännu står kvar. På andra sidan landsvägen intill smedjan och grustaget låg spöbacken. Enligt en gammal sockenbo stod spöpålen intill arresten, vilken även den låg på andra sidan landsvägen.

Den tingsgård som var i bruk till omkring 1880 omfattade två stora byggnader med en gata emellan. Detta har uppgivits av en annan gammal sockenbo, vilken även uppgivit att ”stocken” stod på norra gaveln av tingsbyggnaden. Platsen Stegelmon i Långerud, alltså platsen för galgbacken, ligger "där f d Karlssons affär nu ligger." Karlssons affär kan möjligen vara den affär på östra sidan om genomfartsvägen genom Långerud, som nu är privatbostad.

Om de två tidigare nämnda morden, står det följande: ”Den 18 oktober 1710 begravdes drängen Hans Larsson från Algutsrud ”som på landsvägen bleef ihjälskuten” och mördad av twenne solldater, hwilka  begge sittia på stegel och hjul”. 3) Drängen var 20 år gammal.

Den 22 september 1714 begravdes Simon Olofsson från Långerud ”ihiälslagen å Wall af dragonen af Capt. Liljas Compagnie Jonas Bergström d 4 sept. natten till söndagen, 49 åhr gammal” och på nästa blad är i dödboken (första bladet för år 1715) antecknat: Den 12 januari 1715 ”nedsatt norr om kyrkian missdådaren Jonas Bergström som dhenna dag avrättades på Wisnums Rätteplats”.

Skifte

En sägen berättar att för mycket längesedan ägdes Vall och Valunda av samma bonde, vilken skiftade sistnämnda gård mellan fem söner: Olof, Anders, Ingevall, Bengt och Elof och därför heter gårdarna i Valunda Ans-, Elofs-, Bengts- och Ingevalls Valunda. Dessa namn återfinns också i de första jordaböckerna, varför händelsen måste ha ägt rum före 1540.

Enligt en person på studieceirkeln  i Kärrs gamla skola i onsdags förra veckan var denna bonde på Krontorp.

Här slutar denna berättelse, men forskningen fortsätter nog under hösten gällande i första hand Bengts Valunda (Bengtsgård), där ju min farfars farmors mor, Beata Wennerström, gift på Vall, var född.

 &&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&

1) På Historiesajten.se står det att spö- och risstraff var ett ofta förekommande skamstraff i äldre tid. Spöstraff kunde man få för ”enklare brott” såsom förolämpningsbrott, sedlighetsförbrytelser eller lättare misshandelsbrott. Hade man fått böter och inte kunde betala dem, kunde man ta spöstraff istället. Män fick högst 40 par spö och kvinnor högst 30 par ris, och man slog mot den nakna kroppen, ryggen. Straffet utfördes vanligen vid skampålen. Spö- och risstraff avskaffades 1855.

2) Endast undantagsvis avrättades personer perioden efter 1864 års strafflag och till dess dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921. I och med 1864 års strafflag avskaffades hängning som metod och antalet med dödsstraff belagda brott beskars kraftigt. Den kommun i vilken avrättningen ägde rum ägde rätt att utse högst tolv personer som fick närvara och det stadgades att den avrättades kropp skulle jordfästas i stillhet på närmaste kyrkogård. (Källa: Wikipedia.se)

3) Stegling – stegel och hjul, var ett straff som endast män utsattes för. Stegling skedde efter att den dömde avrättats. Personen kunde till exempel först hängas eller halshuggas varpå kroppen styckades upp i olika delar som därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisonellt på pålar, som avskräckande exempel. Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.

Källa till fotnot 1 och 3: www.historiesajten.se/handelser2.asp?id=27