Efter en fin julafton hos bror Mats men med en ihärdig förkylning, tänker jag idag ta det lugnt. Det är milt och regnet duggar jämnt ned över nejden. Inte ens hönsen verkar överdrivet intresserade av att gå ut och själv tänker jag tillbringa dagen mestadels i kökssoffan för att bli kurant tills barn och barnbarn kommer efter nyår. Det luktar gran och kaffe och ljusen brinner i fönstren.
 |
| Var det så här julvädret var förr även i våra trakter, eller är det bara något vi tror och önskar oss? Har tjocka isar och ett snötäcke, farbart med släde, varit regel också hos oss här i Visnum och Visnums Kil, eller har det varit mer undantag än regel? |
Eftersom jag då och då läser ur "En bondes dagbok" av Gustav Persson, föranledde mig gårdagens ihärdiga regnande att undersöka hur han beskriver julvädret här i trakten i början av 1800-talet. Eftersom jag har lärt mig att man skall skilja mellan väder och klimat, lämnar jag diskussionen om klimatförändringarna helt utanför detta. OBS att 'lent' betyder milt och' lena av' betyder bli mildare.
Gustav Persson bodde i Visnums Kil och skrev sin dagbok 1809 - 1833. Oscar Lövgren och hans fru står för uttolkningen av handskriften och nedskrivningen. Boken gavs ut 1970. Ibland saknas uppgifter för vissa månader och ibland för hela år p g a att sidorna förstörts av ålder.
Gustav Persson avslutar varje år med att tacka Gud för att de fått leva ända intill denna tid och börjar det nya med "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!"
Vad jag förstår är denna dagbok ganska unik. I förordet skriver Gösta von Schoultz att sammanhängande skildringar månad för månad av någon som inte tillhört de högre stånden eller borgerliga kretsar tillhör sällsyntheterna. I denna skildring med de av mig nedskrivna brottstyckena ur denna bok från i huvudsak december och januari olika år, tar jag också med skildringen av en helt annorlunda jul för Gustav Persson och hans familj.
Vad gäller jul- och vinterväder, var ett bra vinterföre önskvärt i äldre tider, eftersom man använde släde på vintern. När det gäller julvädret, föreställer man sig kanske gärna slädar med lyktor eller tjärbloss (?) som far fram genom skogen och från Medhamn i Visnums Kil över sjön Noret i gnistrande julesnö på väg till julottan. Men var det alltid så?
I december 1810 och januari 1811, dvs för ca 202 år sedan, skriver Gustav Persson (siffrorna betecknar datum) följande:
"Sedan blev slut på föret, så att det var ständigt len och regn ända till jul och nästan till nyåret" samt "Nyårsdagen 1. Alla dessa dagar både före och efter nyåret bröt vi åker, ty här vart ingen köld eller frost 7."Året därpå i maj 1811 verkar tiden ha varit riktigt ur led, för då skriver han:
"MaiusVi vänder tillbaka till julvädret. I december1818 tycks det ha varit "jämt blåsande".
Kom så djup snö på en dag att ingen gärdsgård sågs 6."
"Juldagen 25 var jag åt kyrkan, och man gick landvägen ikring mest för blåsandets skull. De andra helgdagarna rodde man över Noret, ty ännu var ingen frost eller is. Ja var i Visslan å högg till bjälkar 31. En helt ovanlig väderlek vid denna årstiden i det att ej var varken snö eller frost."1819 verkar det emellertid ha varit ett år med riktigt julkortsväder. Så här skriver Gustav Persson i december:
"Julafton var här yrväder. Hela adventet var ganska ymnig nederbörd av snö. Och dagarna före jul var så mycken snö att man med plats (=knappt) kunde komma till kyrkan juledagen. Här var odrägligt med snö. Efter jul skotta vi vägar i skogen och åt alla håll. Jag var och skotta upp sockenvägen. [...]"Två år senare, i december 1821, var det dock regn igen.
"Vi slaktade grisen 21. Jag var åt skogen och högg ved första gången i år den 22. Jag laga skor åt mig å Sara 24. Å här var ingen vinter eller snö utan mest beständigt regn i hela adventet, så att vi fick ro över Noret beständigt denna helg. [...]"1822 verkar ha varit en mer "vanlig" jul, men inte tillräckligt stark is för att man skulle kunna ta släden över Noret, utan man fick gå till kyrkan.
"Laga skor åt Sara 24, julafton, då jag hade besvär med en ko hos Jonas, som hade svårt att kalva, å Maria Stina där öster brände sig. Juledag var jag åt kyrkan. Nu var vinter, så vi gick över Noret 1:ta gången i år. Andag jul skrev jag hemmanskontrakter åt Svens på Högåsen. Lugnt väder å rask köld dessa dagar."Det verkar ha varit tradition att laga skor på julafton. Kanske fanns det inte så mycket mer att göra, sätta i händerna, när man för en gångs skull var hemma hela dagen (vad kvinnorna sysslade med förtäljes inte i denna dagbok). TV fanns inte och inte elektriskt ljus. Att laga skor när man kom hem på kvällen efter en hel dag i skogen, på åkern eller på ärenden i Vall eller i stan, var kanske inget alternativ när vintermörkret inföll vid 3-4-tiden på eftermiddagen? Man passade kanske på, när ändå inget annat kunde uträttas utanför hemmet. Vi är nu i december 1823:
"Ja laga skor åt vår Sara 24. 25 juldagen var jag i tid åt kyrkan å tände ljusen m.m. i bror Petters ställe, som då var 6-man. Andra dag jul åkte (= skjutsade) jag syster åt kyrkan. 3 dag jul 27 körde jag sä(d) från Middagsmossen dels åt mig, dels till huset. 28 söndag (var) jag hemma ifrån kyrkan. Här var någorlunda gott landföre. Inga isar bar att köra. En stilla väderlek."1824 i december var det mer normalt, men ingen snö och ingen frost. Julhelgen var "god och nöjsam". I januari året därpå var det fortfarande ingen snö, men någorlunda underfruset den 9 januari. Dock blev det "lenväder" igen den 30 januari, så att "föret var slut".
I december samma år bar isarna att både gå och köra på på småsjöarna redan den 2 och 3, då de tröskade råghalm. Julen verkar ha varit trevlig:
"Stöpte ljus m.m. - 24 å 25 julhelgen, slummeraktig. Ja var åt staden med svåger Bengt att köpa till hans moders begravning 29 å 30. Liten snö. Ingen frost. Gud vare lov att vi i frid har levat intill denna tid."Även december 1826 verkar ha innehållit en god julhelg, dock milt och knappast någon snö:
"24 söndag, ingen frost eller snö och inga isar som bar att gå. Å här har varit en torr höst utom sista hälften av adventet, då var ansenlig nederbörd av snö och regn om vartannat. 25. juledag, 26 annandag jul. Ja var åt kyrkan alla helgedagarna. Julhelgen var god, hälsosam och nöjsam. Vi voro där öster till middag 31. Och morbror Anders och Margareta voro hos oss annandagen till middag."1827 börjar lite kallare och med kalas:
"Vi var hos Bengts i Medhamn på julkalas 1, nyårsdagen. Ja redde skinn 3, 4 å 5. Trettondagen var jag hemma från kyrkan. I dessa dagar var en rask vinter å något före, så att vi körde foder från Västerön åt bror Carl å körde även hem stör å björkved m.m."Mot slutet av januari 1827 blir vädret bättre:
"En kall vacker väderlek, lagom snö och gott före. Ja höll boförteckning hos Petter Olsson efter dennes avlidna hustru 29. Högg å körde i skogen skived (borde ha varit ved till skidor?, för på ett annat ställe står att man klyver skiveden) och timber 30 å 31. Lagom snö och före och lagom köld, stundom sträng, stundom måttlig."I slutet av december 1827 är det regnigt igen efter ostadig väderlek med snö, regn och stark blåst:
"Denna tid var en så len väderlek å mycket regn att nu var Noret rent, så att vi rodde däröver 23. Å här var ganska dyigt på vägarna. Här börja frysa så man hela julhelgen fick gå landvägen åt kyrkan. Å denna helg var vi nästan alla dagar på kalas, så att det var mycket slummer."I december 1828 var det lenväder och regn i mitten av december, men blev kallt över jul, ja riktigt kallt:
"I dessa dagar var först bliven en ovanligt stark vinter, som varade över juldagarna. Ja var åt kyrkan juledagen, och annandagen var jag hemma. Ganska kallt. Ja körde dikesjord i Kärra m.m. 27. Vi börja köra gödsel åt Vassmyra 29. Vi körde timber åt Bengt i Medhamn 30. Körde åt bror Johannes ifrån Medhamn till Häggkärret 3. Nu var fullkomligt snö och före på alla landvägar och även stark vinter. Men det var ganska litet underfruset i skog å mossar. Å isarna även osäkra. Denna helg var god och hälsosam. Gud vare lov att vi i frid har levat intill denna tid!"Det har varit snö ända sedan jul och en odräglig och beständigt sträng köld ända till den 15 februari 1829, då det blev lenväder, men sedan blev det kallt igen och sträng köld ända till månadens slut.
Från december månad samma år finns det inga uppgifter men i januari 1830 är det sträng köld i slutet av januari och lagom med snö. I november samma år frös jorden ihop, sedan blev det regn och snö tillsammans i december och snö och före men lite underfruset framåt jul. Mot slutet av december har det blivit mycket snö och stark köld, men fortfarande ingenstans underfruset, så man kan endast köra på vägarna (alltså inte över sjön och inte i skogen).
Den 20 december 1831 blir så dottern Anna-Maria sjuk i bröstvärk och detta upptar Gustav Persson i hög grad:
"Å samma dag börja vår dotter Anna Maria att bliva sängliggande av bröstvärk, som han haft i 2:ne veckor före detta, men drägeligt, fast hon var hes i målet, men den 18 syntes hon vara bättre, att vi då trodde allt vara gott, men den 20 om morgonen började követ (=andtäppan) åter ökas. Fast hon var uppe först på dagen, var detta den sista dag hon var fullt klädd. Plågorna tilltogo allt mer å mer, så att vi ej fick släcka elden natten till den 21, då plågorna alltjämt ökade hela denna dagen. Hon talte ändå och hade sitt goda förstånd, men hon fick ej någon ro att ligga, utan Beata å jag måste beständigt hava henne i skötet, då vi nästan beständigt gräto att tåreströmmarna alltid fluto utför våra kinder. Men då hon låg uppå knäet uppräckte hon sina händer å torkade tårarna av våra kinder. I mellanåt sade hon: Ja är så dålig, som hon ock var. Ty hennes bröst var så uppfyllt med ett odrägligt köv, så att det kråsade så att man kunde höra det utom dörren.
Plågorna ökades mer å mer hela dagen å natten till 22. Då hade hennes mor henne beständigt i sitt sköte, utom några få stunder jag fick ha henne. Hon satte sig upp och tog sin lilla syster i handen. Å sedan räckte hon handen åt moster Maria å tog henne i hand, såsom att bjuda dem det sista farväl samt önska dem snart komma efter till härlighetens land, dit hon ämnade gå. En stund därefter, då hon kände plågorna ökas, sade hon: Ja ä så sjuk. En stund därefter, då hon blev mera plågad, så att hon än satte sig upp i sin mors knä, än lade sig på sängen å kastade sig av och an, sade hon: Ja dör allt. Követ blev så svårt, att man hade svårt att höra vad hon sade. Ja bjöd henne alltjämt dricka. Ja hade blandat honung i dricka, men hon begärde mjölk, som i hela hennes livstid varit hennes nästan hela livsuppehälle. Medan hon var frisk, drack hon mjölk alltjämt, men sedan hon sjuknade, drack hon ganska litet, fast man alltjämt bjöd henne. Hon uthärdade sina plågor med ett förundransvärt tålamod till klockan skred av 4 om morgonen den 22, då hon tyst och stilla avsomnade i en ålder av 2 år och o 9 månader å en dag.
O Gud, vad smärtefulla dagar och nätter de 2:ne sista av vardera slaget av hennes levnad voro. Mitt hjärta hade så när brustit i tusende stycken, då jag såg henne i plågan i synnerhet i den sista stunden, och då hon i moster Marias knä avsomnade. Beata var i sista stunden nästan mera frimodig än ja. -
Vi lade näten i dessa dagar. Vi hanka dem julafton, fick litet. En regnaktig väderlek beständig. Vi hade nu den sorgeligaste julekväll å helg vi någon tid överlevat. Vi gick som oftast till vår kammar, till vår avsomnade Anna Maria. Å tårar tvättade alltid våra kinder vid åsynen av denna sköna blomma, som av dödens förfärliga järnhand, i sin späda oskuldsfulla vår blivit avbruten. Ljusen brann hos henne både i julekvällen å julottan. O Gud, låt oss med undergivenhet, tacksamhet och förnöjt sinne vörda dina skickelser. Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn. Vi försökte väl med varjehanda läkemedel att frälsa vår dotters liv, men ingen salva fanns i Gilead. Hon behagade Herren, sin å vår Gud väl, därföre tog han henne å lät henne få en bättre julehelg än här i jämmerdalen, där så litet gott vankas. Säll hon, som bland det himmelska härskap får sjunga ett evigt halleluja och ära vare Gud i höjden.
Ja hade nu beständigt att göra med begravningsanstalter. Ja var åt kvarn å åt Torsvid 27 å 28. Ja mol gryn 29. Jag var hos prästerna å föranstalte med personalia m.m. 30. Från denna tid och än är intet före, utan man måste åka på hjuldon. Mina svågrar från Amnehärad kom till oss nyårsaften emot kvällen. Min syster i Ed kom till oss före middagen och hade med sig anstalter till svepningen och krans till likkistelocket. De svepte denna saliga himmelsens och Jesu brud i all den prydnad, som kunde åstadkommas och anständigheten fordrade. Hon hade på sitt huvud, utanpå sitt vackra i prydliga ställningar satte hår, en krona prydd med guld, varifrån gick guldband, som låg på båda öronen. Undre svepan var av rosenrött tyg och övre svepan av tunn roserad florsnättelduk. Ovanpå var bandroser av gulerade band över allt i ordning satte samt guldäpplen i alla fyra hörnen av kistan. (Hon hade) Nya sockerduksvanter och prydeligt guldspiror i händerna. - Men man hade svårt att göra denna grannlåt, ty tårar strömmade av allas ögon , och mina ögon voro ej ofta torra.
Gud vare lova att vi i frid ha levat intill denna tid!"
 |
| Den här bilden, troligen från en begravning, finns hos Visnums och Visnums Kils hembygdförening. Hög barnadödlighet och plötslig död i tidig ålder, var en del av livet för 1800-talets människor och generationerna före dem. Det gjorde uppenbarligen inte sorgen och bestörtningen mindre. |
Vad gäller vintervädret, så upprepas det regniga vädret från julen 1831. I december 1832 har det i slutet av månaden än inte varit någon betydande frost, utan regn och blåst och 'djupa vägar.
1833 var det regn och dyiga vägar och ingen frost fram till den 12 december , men då blev det stark vinter.
"Ja skodde märra å sen körde jag hem ett vedlass ifrån skogen med oxen, som var för förste gång ja hade en-ok på oxen 24. Beata å jag samt vår lilla Beata åkte åt kyrkan juledagen 24. Här var nu ett gott åkföre på landsvägarna, som började först i denna månad. Men det var ej något underfruset, utan jorden stod lika tien (=tinad) under snöen som i somras. Winterqvist hade märra åt Brattsand på bröllop åt Lovisa andagen till 3:dedagen. 2:dagen var vi hos bror Carl på kalas 26. Bror Carl var här å gjorde likkista åt Bergens gosse Anders Gustaf 27 å 28. Han begrovs söndag efter jul 29, då vi väl var bjudna på kalas, men vi var ej där. Vi körde foder åt bror Carl från Västerön med bätte kreaturen 30 å 31. Per på Ängen hade vår märr åt Tolstorp på julkalas nyårshelgen, då här var gott före på landvägen.
Gud vare lov att vi i frid ha levat intill denna tid! Ja, Gud vare lov!
Allt hitintill har Herren hulpit oss."
Med dessa ord slutar Gustav Perssons dagbok och här slutar jag min skildring. Läsning av boken rekommenderas till alla som har intresse för den här bygdens historia!
