Eftersom han även söker dokumentation om tegelbruket, tar jag med det också. Informationen nedan har jag hämtat från boken Värmländska Byggnadsminnen, Värmlands Säby, av Johan Cederlund, utgiven av Kulturmiljöenheten vid Länsstyrelsen i Värmlands län.
Tegelbruket
1750 lät Linroth installera en linbråka (lerkvarn) som gick med vatten till "at älta ler till tegel". Bredvid denna anlades en tegellada 1759 och året därpå murades en tegelugn av gråsten. En tegelbod byggdes också. Dock kom denna inte att räcka till för tegelproduktionen, så 1756 byggdes den stora tegelladan, som var 47 meter lång.
I och med att produktionen ökade, behövdes också en större ugn. Den gamla revs och en ny byggdes 1765. 1788 "bygdes den södra tegelladan ny 108 alnar [64 m] lång med bindtak af halm och en ny stor tegelbod under tegeltak vid tegelbruket". Läs mer om tegelbruket här.
Säby såg
1753 byggdes en såg och sågdamm på Säby. En ny sågdamm av sten anlades 1775 till 1777 och Petter Andersson anlitades våren 1776 för att uppföra en ny sågbyggnad. Tretton år senare byggde man en helt ny "sågdam" på ett annat ställe. Denna var byggd av sten och 7 alnar hög och 98,5 alnar lång. Såghuset flyttades även till denna från sitt förra ställe. "Några närmare upplysningar om var Säby såg och sågdamm låg, vare sig före eller efter flyttningen, finns inte.", skriver Johan Cederlund och fortsätter: "Utan tvivel var de anslutna till Visman och med all sannolikhet låg de, liksom tegelbruket, i närheten av kvarnen."
Boos kvarn
Namnet Boos kvarn har kvarnen fått efter Bo Ribbing (1560 - 1640) och den har förmodligen alltid legat strax intill tegelbruket nordost om gården. Om kvarnen på Ribbings tid finns inga säkra uppgifter bevarade, bara att en gammal kvarn brann ner 1758. Året därpå byggdes den upp igen, stor nog för tre par kvarnstenar. Hjulhuset var av ek och kvarnhuset av "bästa storwerksfura med 2ne kamrar". Återigen brann kvarnen och detta bara några år senare. Skälet var en mjölnares slarv.
I och med detta bestämde sig Linroth för att denna gång bygga i tegel. 24 540 murtegel behövdes och arbetet inleddes i maj 1776 av muraren Askqvist och samma år kunde byggnaden inredas av Petter Andersson. 1779 rappades den av murarna Falkenström och Blomberg.
Kvarndammen var ett stort bekymmer, eftersom det var svårt att hålla den tät. Linroth bestämde sig därför 1769 för en ordentlig ombyggnad: En 40 meter lång damm av sten skulle anläggas. Dock blev dammen dåligt byggd av hantverkaren Nils Jonsson och redan i april och maj året därpå måste dammen repareras. Eftersom den inte kunde behålla vattnet, fick den monteras ner 1771.
Därefter byggdes den om med timmerväggar inuti, men reparationarbetena fortsatte. Så småningom tröttnade Linroth och rev dammen. Istället gjorde han 1782 med hjälp av 220 timmerstockar, massor av sten och ekverk i slussarna ett nytt försök att få en tät damm. Detta lyckades dock inte heller denna gång.
Det kvarnhus som idag står kvar är till delar nytt men härstammar i övrigt sannolikt från det linrothska bygget. Spår från sågen, som troligen låg intill kvarnen, finns det inga kvar, enligt Johan Cederlund.
Bilder från Boos kvarn tror jag att jag har fotograferat av från Visnums Kils hembygdsgårds arkiv, men jag får kolla upp närmre om det är där eller på Kristinehamns Bildarkiv jag funnit bilderna och fotograferat av dem.
